Smaka Sverige

Helsingefår

Helsingefår. Foto: Marie Erbeus

Kategori

Får

Geografisk utbredning

Förekommer i hela landet







Beskrivning

Helsingefårens utseende varierar i både färg och teckning. De flesta är svarta, men färgen bleknar ofta på sidorna med åren. Även grå, bruna, skäckar och nästan helt vita djur förekommer. Vita tecken på huvudet, såsom bläs eller pandateckning är inte helt ovanligt. Tackorna är kulliga och baggarna kan vara med eller utan horn. Ullen är varierande och det är inte ovanligt att det finns olika typer av ull på ett och samma får. Baggarna har ofta grövre manhår på hals och bog, något som ibland även förekommer på tackor. Tackorna väger cirka 30-40 kg och baggarna 40-80 kg.

Historia

Denna inhemska ras tillhör gruppen allmogefår. På 1800-talets mitt fanns det betydligt fler lokala varianter av får än det gör idag, som alla hade sina särdrag. Att fåren i lilla Sverige ändå var så olika varandra tros bero på att vårt land har en omväxlande natur och att lantbrukarna i respektive del av landet hållit djur som passar bland annat för de beten som funnits att tillgå. Genom efterforskning och kartläggning av de olika fårraserna har det framkommit att de är unika och har hållits mycket lokalt i slutna besättningar. De skiljer sig även åt i ulltyp, färg och utseende.

Idag finns nio olika raser i gruppen allmogefår med namn efter den plats de härstammar från.

Bevarande

Samtliga allmogeraser finns bevarade i Föreningen Svenska allmogefårs genbank för att man ska kunna bevara varje allmogeras unika gener och kunna garantera att dessa raser hålls fria från inkorsning av andra raser. Genbanken är en stambok över alla renrasiga allmogefår som föreningen ansvarar för. Ett kontrakt upprättas mellan fårägaren och föreningen för att säkerställa att avel och skötsel av fåren sker enligt föreningens avelsplan och målsättning. År 2011 fanns 307 helsingetackor registrerade i fåravelsförbundets register elitlamm.

Marknad

Ullen används för att karda och tova. Helsingefåren är även utmärkta landskapsvårdare då de gärna äter sly och lämpar sig väl för skogsbete.

Källor

Uppdaterad 13 januari 2015

Dela